Idag är det en lite speciell dag för mig, för idag var det exakt ett år sedan jag slutade med giftpinnarna. För det är vad det är: GIFT!
Jag har sedan länge planerat att sluta röka, men det är mycket svårare än man tror. Det är inte att "bara" sluta som många säger. Och man tänker själv: "Efter det här paketet ska jag sluta, detta är det sista" Men man ljuger bara för sig själv. För det blir aldrig så.

Efter att jag hade haft en jobbig hosta i ett halvår och svårt att andas så fanns det bara en sak för mig att göra. Fimpa!
Det blev ju bara sämre, och jag ville inte få bestående men. Det var det inte värt. Linus såg sin chans att med sluta då när jag var tvungen. Så att vi var två i det hela. Vi trodde båda att han skulle få det svårast men så var icke fallet.

De tre första veckorna var värst. De var hemska rent ut sagt, men det blir ju så när det går ur kroppen. Vilka humörsvängningar jag hade, ilska, trötthet, huvudvärk,svettningar. U name it. Abstinensen var värst. Jag drömde till och med om att jag rökte. jag VILLE röka. Det var inte alls roligt, så därför är jag STOLT över att jag lyckades utan några hjälpmedel. Och jag är väldigt stolt över Linus med för den delen.

Nu har jag inte haft någon hosta lr svårt att andas på 9 månader, så det bekräftar ju bara att det var ciggen.