Idag innan jag åkte till jobbet var jag en stolt matte. Så stolt över att mina lilla Fnaskis hade betett sig helt exemplariskt. Varför? Jo det ska jag berätta. Putte är en väldigt glad hund, han vill gärna springa fram till allt o alla o hälsa o leka. Men alla vill ju inte riktigt att en hund kommer i 190 km/h springandes mot en, speciellt då de inte känner hunden.

Nu har väl iof väldigt många här ute träffat Putte så de vet ju att han är en väldigt glad liten skit. Men innan jag åkte till jobbet idag så gick jag o fnaskis ut på vår vanliga långpromis. Den är genom halva området, ut över bilvägen, längs bilvägen, förbi lekparken o halva området hem igen. På den sträckan träffar man mycket folk. Och Putte är ju bara mer än överlycklig.

Men så bestämde jag mig för att Putte skulle få gå utan koppel. Jag tänkte att vi går så långt vi kan innan Putte börjar springa iväg. Han springer speciellt iväg mot någon om jag hälsar på dom, eller pratar med dom. Men idag, idag var han så J*klarns duktig alltså. Han gick fot HELA vägen. Stannade när jag sa åt honom, väntade när jag sa åt honom o satte sig när jag sa åt honom. Vi klarade alltså hela den rundan med lekande barn, bilar, cyklister, mopedister, o en massa andra övrigt folk.

Det mest roliga, tyckte nog både jag o Putte, var att han fick så mycket beröm av människor vi träffade på. Att han var så duktig. Sen var det en annan man som sa: "Oj, vilken lydig hund! Duktigt!" SÅ lydig som jag vill ha honom är han ju inte riktigt så jag sa bara "ja vi tränar på det iaf. =)"

O Putte gick med huvudet högt hela vägen, han gillar verkligen att få beröm den lilla skiten.



Gissa om jag var en stolt matte när vi kom hem! =D

Vi fortsätter vår träning. Varje dag, till slut lönar det sig o både hund o matte är glada. =D

Jessi